Zoom: 0 1 2 3 4

Vad gör myndigheter, kommuner o d


När det gäller vedeldningsproblematiken hänvisar samtliga instanser till den egna kommunens miljökontor eller motsvarande. Men vad händer när man kontaktar sitt miljökontor? I bästa fall får man hjälp, kommunen är påläst och har en vedeldningspolicy, man tar problemen med vedeldning på allvar och den miljö- och hälsofarliga verksamheten stryps.

I andra fall - och tyvärr alltför ofta - är hanterandet helt enkelt inte riktigt professionellt. Det råder okunskap och kanske framförallt osäkerhet. Faktiskt: Man vet inte vad som råder, man hänvisar gärna till staten, informationen till medborgarna i frågan är bristfällig...etc. Se mer nedan.

Se även under avsnittet om lagar och regelverk - för det finns åtskilliga lagar, rättspraxis etc som stöder dig som vill ha frisk luft i ditt boende!

Miljömål för luft och småskalig biobränsleeldning – kommunernas problembild och behov

Slutrapport för STEM-projekt 21353-1: (Umeå universitet, 2004)

…I dag kan, med stöd av Miljöbalken, förbud eller föreläggande mot småskalig eldning bara tillämpas när det väl uppstått en olägenhet för människors hälsa. Flera kommuner försöker dock arbeta preventivt och förebygga besvär i problematiska områden, t ex genom att via detaljplan förbjuda eller begränsa vedeldning.

Lagstiftning

Beträffande relevant lagstiftning uppgav majoriteten av deltagande kommuner att de var osäkra på vad som verkligen gäller för hur MKN skall tillämpas/tolkas, samt vilka klara befogenheter de har att begränsa biobränsleeldning eller kräva utbyte av icke miljögodkända pannor i utsatta områden. Att användning och nyinstallering av gamla och nya biobränsleanläggningar bör kunna begränsas var de flesta överens om, dock fanns delade meningar om hur sådana befogenheter borde tilldelas kommunerna.

En tillståndsprövning av alla befintliga och nyinstallerade anläggningar inom en kommun skulle för många av kommunerna innebära en orimlig arbetsbelastning, och en ökad förekomst av olagliga installationer. Ett tillstånd skulle möjligen även medföra sårigheter att agera i de fall olägenheter uppstår trots fastigheten fått tillstånd. Ett anmälningsförfarande med möjlighet för kommunen att avslå alternativt inskränka användandet om anmälan avser ett känsligt /belastat område, föreföll enligt många vara ett mer rimligt förslag. Ett antal kommuner beskrev hur de via planförfarandet begränsat användningen av biobränsleeldning inom vissa bostadsområden. I vilken utsträckning detta är juridiskt sanktionerat diskuterades, dock fastslogs att det saknades praxis inom området och att ett överklagande vore intressant.

Frågor reste även kring den "omvända bevisbördan" som är central i miljöbalken. Skulle kommunerna kunna kräva av fastighetsägare som vill nyinstallera en anläggning att redovisa en konsekvensbeskrivning av förväntade konsekvenser och vad skulle i så fall ingå i underlaget?

Haltbeskrivning

Vad gäller att för utsatta bostadsområden kunna redovisa halter av luftföroreningar som PM 10 och bensen så kretsar de diskussionerna naturligt kring vilka mätningar som krävs och vad det kostar. Den allmänt dåliga kommunala ekonomin medför att miljökontoren, trots misstankar om normöverskridanden, har svårt att få gehör bland politikerna för att påbörja nya eller att utöka redan befintliga luftföroreningars mätningar. Vanliga kommentarer som inspektörerna mött var "kan vi strunta i detta" eller "vad händer om vi inte mäter". Situationen skapar ett sorts "moment 22" i och med att många kommuner inte har resurser till att mäta/beräkna medan politikerna vill ha underlag som motiverar mätning/beräkning. En föreslagen lösning på problemet var att starta ett luftvårdsförbund utifrån vilket representativa mätningar och beräkningar kan samfinansieras för ett stort antal kommuner.

Information

Information är ett av de mest tillämpade verktygen bland kommunerna för att påverka den rådande situationen. Flertalet kommuner informerar fastighetsägare via utskick eller vid bygganmälan om vilka olägenheter som kan uppstå i samband med biobränsleeldning samt hur de kan minimeras. Energirådgivaren i kommunen framstår som en viktig person med bra möjligheter att påverka innevånaresval av utrustning. Under diskussionerna framkom att informationen kan variera beroende av vilken enhet på kommunen som blir tillfrågad, vilket leder till inkonsekventa budskap. Ett enhetligt informationsmaterial sammansatt av experter och forskare skulle underlätta arbetet mot både allmänhet och politiker.

Miljökvalitetsnormer

…Rapporten visar att (av berörda kommuner) majoriteten inte kan bedöma i vilken utsträckning det finns risk för överskridanden.

Närmare 60 % av kommunerna svarade att man inte visste om kommunerna har speciella skyldigheter med hänsyn till småskalig biobränsleeldning och miljökvalitetsnormer… Nästan var fjärde bedömde att man har mätskyldighet eller åtgärdsplan.

Bara var tionde kommun tycker sig ha tillräckligt med underlag för bedömning av om deras underlag är tillräckligt för att bedöma ev skyldigheter.

Bristen på faktiska data gör det svårt för kommunerna att bedöma den lokala situationen.

Man efterlyser mättekniska och beräkningstekniska hjälpmedel som klarlägganden kring hur MKN skall tillämpas. Därav krävs det för kommunerna att de får mät- alternativt beräkningstekniska resurser tillsammans med ett förtydligande av MKN för att få en överblick av luftproblemen relaterade till biobränsleeldning.


Frisk luft – En het potatis för kommunerna?

Rapporten nedan beskriver kommunernas agerande ungefär så som vi också upplevt situationen, under de år vi haft "ärenden" i olika kommuner i Sverige.

ATT GRANSKA SIG SJÄLV - En ESO-rapport om den kommunala miljötillsynen

www.regeringen.se/sb/d/108/a/36279

(ESO finns under Finansdepartementet)

Arbetsbelastningen på miljökontoren/-förvaltningarna har ökat sedan miljöbalken genomfördes. Resurserna har dock inte ökat i motsvarande grad. Respektive myndigheters resurser inom miljötillsynsområdet är inte tillräckliga.

Det är oacceptabelt att myndigheterna inte kan leva upp till de krav lagen ställer. Utöver åtgärder för att effektivisera miljötillsynsarbetet krävs enligt vår bedömning ökade resurser på samtliga nivåer.

Länsstyrelserna och andra centrala myndigheter bör genom sin tillsynsvägledning söka påverka kommuner med bristfällig miljötillsyn att prioritera miljötillsynen.

Kompetensproblem

70 % anser att det är problem att hålla en hög kompetens inom alla miljötillsynsområden. Särskilt mindre kommuner har problem med att hålla en hög kompetens inom miljötillsynens alla områden. För relativt små kommuner är det inte bara problematisk, utan självklart omöjligt.

Uppgiften att vara tillsynsmyndighet blir en av kommunens viktigaste. Balken innebär också att kommunerna inte bara har rätt utan också skyldighet att utöva tillsyn. Dels gäller detta information och rådgivning till verksamhetsutövarna, fastän dessa har eget ansvar för att kunna reglerna. Dels gäller tillsynsskyldigheten regelefterlevnadskontroll och rättsliga åtgärder.

Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Arbetsgruppen om miljöbalkens tillsyn och tillämpning konstaterar att uppgiften att vara tillsynsmyndighet blir en av kommunens viktigaste.

Tillsynsmyndigheten skall genom bl.a. rådgivning och information skapa förutsättningar för att miljöbalkens ändamål kan tillgodoses.

I mindre kommunerna anser cirka 30% att tillsynen fungerar bra eller mycket bra. Övervägande delen anser således att den inte fungerar!

Kommunerna skall varje år upprätta en tillsynsplan. Enbart 37% av kommunerna hade utarbetat sådana.

Negativa effekter av sammanslagningar av miljöförvaltningar med andra förvaltningar:

Främst i mindre kommuner slås allt fler miljönämnder och miljöförvaltningar ihop med andra enheter, vilket får negativa effekter. Risken finns att politiska avväganden mellan miljöfrågor och byggfrågor avgörs på tjänstemannanivå i stället för i en öppen diskussion på politisk nivå. Frågorna når den politiska nivån först i ett senare skede.

I de fall miljökontoret har slagits samman med ett kontor vars verksamhet det skall utöva tillsyn över, kan en inspektör i extremfall hamna i en situation där han/hon tvingar polisanmäla sin chef. I en studie nämns till och med ett fall där en förvaltningschef tvingades anmäla sig själv.

Tillsyn över egen verksamhet bör förbjudas också på förvaltningsnivå!

I kommuner med sammanslagen nämnd eller förvaltning är det nästan dubbelt så vanligt att politiska hänsyn påverkar tillsynen när det gäller regelefterlevnad jämfört med kommuner med egen nämnd och förvaltning. Cirka 2/3 av landets kommuner har i dag ingen egen miljöförvaltning och egen miljönämnd.

Främst i mindre kommuner slås allt fler miljönämnder och miljöförvaltningar ihop med andra enheter. Ett förbud mot att drift och tillsyn ligger under samma organisatoriska enhet finns på nämndnivå, men inte på förvaltningsnivå.

Det vanligaste vid sammanslagningar är att miljönämnden och miljöförvaltningen slås ihop med byggnämnd och byggförvaltning. När dessa två områden skall samsas under samma enhet uppstår, enligt en före detta miljöchef i större stad, en "schizofren" situation. De båda avdelningarna har i många fall rakt motsatta intressen och deras personal består av folk från två helt olika kulturer, Det inträffar lätt att ett revirtänkande mellan de sammanslagna enheterna breder ut sig.

Sammanslagna nämnder medför, enligt flera kommunala företrädare, att kompetensen i miljöfrågor minskar bland ledamöterna, eftersom dessa nu ofta endast har kunskap i byggfrågor.

En inspektör i en förortskommun anser att nämnden präglas av en total brist på intresse för miljöområdet.

Då även andra områden ingår i deras arbete kan de välja att syssla med sådant som intresserar dem mer än miljöfrågor.

Ledamöterna i sammanslagna nämnder har, menar flera intervjuade, ett så stort ämnesområde att greppa att de omöjligt kan sätta sig in tillräckligt i miljöaspekterna.

Även på förvaltningsnivå förekommer det, enligt de intervjuade, problem som kan relateras till sammanslagningar. Lagstiftningen innehåller inte något förbud motsvarande det som finns på nämndnivå mot att drift och tillsyn ligger under samma förvaltning.

Om förvaltningschefen kommer från byggområdet gör detta att inspektörerna riskerar att hamna i en olämplig beroendeställning; de kan dra sig för att vidta åtgärder mot verksamhetsutövare, eftersom detta skulle väcka förvaltningschefens ogillande.

Inspektören i förortskommun: "Förvaltningschefen vill ständigt peta i miljöfrågorna utan att ha ens den mest grundläggande kunskap. Chefens budskap är att tillsynspersonalen inte skall sticka ut hakan. Detta leder enligt inspektören lätt till att man ägnar sig åt administration i stället för tillsyn, då det senare misshagar chefen och, menar inspektören, märks i lönekuvertet."

Martin Eriksson, Socialstyrelsen, hävdar att det inte finns några miljöfördelar med sammanslagningarna. Trovärdigheten inför invånarna fordrar att tillsynen sköts oberoende av andra intressen.

En miljöchef: "Varje kommun ska ha en egen miljö- och hälsoskyddsnämnd och motsvarande förvaltning. Detta är en fråga om civilisation och rättssäkerhet."

Otillbörlig politisk påverkan

I cirka 1/3 av kommunerna påverkar politiska hänsyn tillsynen av regelefterlevnaden. I vissa kommuner uppges det vara mycket vanligt. Andelen som anger att det förekommer politiska hänsyn är nästan dubbelt så stor i kommuner med sammanslagen nämnd eller förvaltning som i kommuner med egen miljönämnd eller miljöförvaltning.

Signalerna från politiskt håll går i regel ut på att inspektörerna skall gå mjukare fram och inte vidta "onödiga" åtgärder.

Otillbörlig politisk påverkan skadar miljötillsynen och rättssäkerheten på miljöområdet. Det är anmärkningsvärt att den uppges vara så vanlig och tillsynen bör organiseras så att den så långt möjligt förhindras. Att stoppa sammanslagningarna av nämnder och förvaltningar är ett sätt att komma bort från problemet, men frågan är om det räcker. Miljöförvaltningen är fortfarande underställd miljönämnden, som är underställd kommunledningen. Ibland är miljönämndens ordförande även ledamot i kommunstyrelsen och har således ansvar också för andra frågor. Risken för otillbörlig politisk påverkan kvarstår således även om den minskar.

I en del fall uppger tjänstemän och chefer på de kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna att de är utsatta för repressalier av bl.a. kommunstyrelsen. Uteblivna löneförhöjningar, lönesänkningar, kompetensutveckling som bortfaller eller minskade anslag till förvaltningen kan bli följden när t.ex. miljöskyddschefer eller tjänstemän inte är tillräckligt anpassningsbara.

En orsak, som flera intervjuade anger, är att politikerna, i synnerhet i små kommuner, personligen känner företagarna. Inspektören i förortskommun kallar politikers ovilja att låta lagen ha sin gång för "svågerpolitik".

Politiker tror att miljöbalksärenden lämnar utrymme för politiska överväganden.

Lojalitetskonflikter

75% av miljöinspektörerna ställs inför lojalitetskonflikter. De vanligaste konflikterna gäller lojaliteten mot lagen och yrkesetiken kontra lojaliteten mot chefer, mot politiker.

Det är oacceptabelt att inspektörer hamnar i lojalitetskonflikter som gäller om de skall följa lagen och yrkesetiken eller vad förvaltningschefer och kommunalpolitiker säger.

Lojalitetskonflikten utgör ett arbetsmiljöproblem.

Vänskapskorruption finns...
Att måna mer om en ryggdunk på Rotary än om långsiktig överlevnad!

Skillnad mellan olika kommuner

Den kommunala miljötillsynen varierar kraftigt avseende kvalitet, omfattning, inriktning och utförande.

Krav från de centrala myndigheterna erfordras för att minska skillnaderna! Eller flytta ansvaret för kontroll av regelefterlevnaden från kommunerna.

De tillsynsvägledande o rättsvårdande myndigheterna bör se det som en viktig uppgift att påverka att överträdelser bedöms och hanteras på samma sätt av alla kommuner.

En verksamhetsutövare bör möta likartade krav oavsett var man befinner sig. Avvikelse bör vara sakligt motiverad, inte bero på politisk inriktning eller kompetens hos inspektören.

Kommunerna känner ingen press att hålla viss standard.

Länsstyrelser och andra centrala myndigheter

Länsstyrelsen har dubbla roller, både som rådgivande och som besvärsinstans.

Flera av de intervjuade anser att länsstyrelserna är passiva i tillsynsfrågor.

Länsstyrelserna har bristande resurser.

Länsstyrelsens otydliga roll bör förtydligas!

Anmärkningsvärt är också att flera centrala myndigheter verkar ha en diffus bild av hur deras tillsynsvägledning fungerar.

De centrala myndigheterna bör regelbundet, och helst genom oberoende granskare, utvärdera hur tillsynsvägledningen fungerar.

Om Länsstyrelserna skall ha kvar ansvaret som tillsynsmyndighet på regional nivå krävs överlag att de i större utsträckning prioriterar miljötillsynen.

Det rimliga i att överklaganden av kommunala tillsynsärenden hamnar hos länsstyrelserna, som skall fungera som rådgivare till kommunerna, kan ifrågasättas.

Det förefaller även märkligt att Länsstyrelsen inte kontrollerar kommunernas tillsynsarbete?

Länsstyrelsen kan ta ovidkommande hänsyn, miljöfrågor betraktas som oviktiga.

De centrala myndigheterna bör regelbundet och helst genom oberoende granskare, utvärdera hur tillsynsvägledningen fungerar. De bör också utbyta erfarenheter med andra myndigheter. För att kunna bistå med en initierad och väl fungerande tillsynsvägledning är det enligt vår bedömning värdefullt att bedriva egen operativ tillsyn. Detta bör noga beaktas vid diskussioner om hur tillsynsvägledningen skall var organiserad.

Domstolarnas roll, orsaken till och det rimliga i de milda domarna när det gäller miljöbrott behöver diskuteras och ses över!


I Miljöaktuellt 10/2005 har Tor Borinder, enhetschef för miljöfarlig verksamhet hos Naturvårdsverket, skrivit:

Miljöbalkens hänsynsregler borde ha lett till större framsteg

Resultatet i miljödomstolarna diskuteras.

Borinder menar att vi borde ha kunnat komma längre! Samtliga hänsynsregler kan och bör tillämpas mer offensivt ur ett miljöhänseende. De krav som kan och bör ställas på verksamhetsutövaren nu generellt sett är större än med gamla miljöskyddslagen.

Domstolarna hanterar inte alltid ärendena så som man kunnat önska i miljöhänseende.

...domstolarna inte alltid tagit sitt ansvar som officialprövande instans fullt ut, d v s inte tagit självständigt ansvar för att frågorna är tillräckligt utredda före beslut/dom. Vilket krävs enl miljöbalkens processuella bestämmelser...

De prejudikat (praxis) som Miljööverdomstolen skapat får inte alltid genomslag hos miljödomstolarna. Det är resursslöseri för alla inblandade parter.

Den tidigare koncessionsnämnden var mer lyhörd för tekniska och miljömässiga argument. Miljödomstolarna lägger ofta betydligt större vikt på det processuella, på formalian kring hur ett mål ska genomföras. Betydelsen av att tekniska och miljömässiga argument "paketeras" väl i juridisk mening har ökat. Om detta är en försämring kan naturligtvis diskuteras, det handlar ju ytterst om rättssäkerhet.

Vad bör ändras? Självfallet måste vi på miljömyndighetssidan ta ansvar för att juridiskt noga och korrekt motivera våra yrkanden. Det krävs också att övriga miljömyndigheter som är parter i ett mål driver frågorna aktivt.

Borinder skulle önska att domstolarna gick längre i sin officialprövningsplikt och sörjde för att frågorna blir allsidigt belysta för en dom/beslut, även om underlag kanske saknas från parterna. Sker uppföljning av praxisutvecklingen, genom kunskapsutbyte, mellan domstolarna i tillräcklig omfattning, frågar han.


Saxat från Naturvårdsverkets tidning

Miljaöaktuellt 8/2001

Ute på andra sidan

S kämpade i två år som miljöchef i Enköpings kommun för att försvara miljökontorets roll som tillsynsmyndighet.

Förvaltningen var smutskastad och förväntades avstå från åtal och förelägganden särskilt inom "den kommunala familjen". Till slut fick hon nog och sa upp sig. Men minnena från Enköping lever kvar i kropp och själ.

Snart börjar rättegången mot miljönämnden i Enköping för brott mot miljöbalken i 23 fall, som tillkommit efter Ss tid.

Dåliga resurser och okunniga och ointresserade miljöpolitiker går som en röd tråd genom Ss berättelse om sin tid i Enköping.

Ordföranden i miljönämnden trodde att miljöbalken skulle börja gälla om tre år. Han hade hört att det kan ta tre år innan praxis utarbetas så han trodde att man inte behövde tillämpa balken, trots att jag försökte förklara, säger S.

Miljö är ett svårt område och många politiker är nya.

Om kommunerna ska ha kvar ansvaret för tillsynen så måste ju även politikerna utbildas. Alla miljöinspektörer måste ju ha utbildning.

Det var i januari 1997 som S kom till Enköping efter över 30 års kommunalt miljö- och hälsoskyddsarbete. Det fanns mycket att göra, insåg hon snart.

Miljöfrågorna hade inte trängt in. Men värst var att miljöförvaltningen var smutskastad. Hur inspektörerna än ansträngde sig var det tillåtet att ständigt gnälla på dem.

Enköpingsposten deltog gärna i smutskastningen.

Sedan S slutat har två inspektörer tvingats bort från sina anställningar. I februari skickade kommunen ut en enkät till företagare som fick berätta om inspektörernas uppträdande. Enkäten användes som vapen mot de anställda som tvingades sluta. De kvarvarande inspektörerna har klagat på sin situation hos Arbetsmiljöverket.



2007 Frisk Luft – Nu!
Första sidan
Om Nätverket
Nyheter
Vad finns i röken?
Hälso- och miljöpåverkan
Lagar, regelverk
Forskning, artiklar
Vad gör myndigheter, kommuner o d
Så här gör du om du blir störd av rök
Goda exempel
Brev
Länkar
Broschyrer
Kontakta oss